Det rör sig?

YES! Jag har gått nedåt igen! Det har börjat röra sig! Nu är jag under 110 kg! De sista 10 kg ned till 100 är påbörjade! Jag är så glad att jag inte gav upp! Kram kram

Stilla... som en död fisk...

JAG VILL INTE STÅ STILL I VIKT LÄNGRE!
Jag har stått stilla i över en vecka nu. Och jag har inte gjort något fel, eller annorlunda från tidigare. Jag rör på mig, jag äter rätt, jag gör samma som tidigare. Och jag vet att jag stått stilla innan, men det har oftast gått över på några dagar. Att stå still är mentalt uttröttande. Det är vidrigt. Det enda jag kan göra är att tvinga mig själv att ge mig ut och gå min runda varje dag, att försöka käka rätt fortfarande. Fast själva frustrationen över att inget händer faktiskt känns som en fälla i sig själv. Man blir besviken och då vill man äta mer. Man bryr sig mindre för man blir sur för att man inte får som man vill.

Metaperspektiv : Se på dig själv, se vad du gör. Och låt inte denna dumheten fälla dig. Att äta rätt och röra på sig kommer att tvinga kroppen att gå ned i vikt tillslut igen. Det är omöjligt att inte förbränna kcal när man gör det jag gör.

Ähh. Nu går jag och lägger mig - jag är förbannat stolt att jag klarar av att ta mig igenom detta. Att jag trotts mitt gnäll ändå går ut på mina promenader och inte faller för frestelserna fast de är oootroligt frestande. ;P (Bättre att vara stolt över det jag klarar än att fastna på det som går dåligt.)

God Natt på er! //H-M

Litet rekord

Idag slog jag mitt distansrekord. Jag gick 19.78 km på en dag. Det var promenaden in till stan, runt i stan, och sedan hem från stan igen som blev den summan. Väldigt trevligt. Jag skaffade dessutom många saker som jag behövt länge. Alla mina inköp och även den fina hushållsvågen som jag fick av mormor och morfar i en tidig födelsedagspresent är med. Det roligaste var nog min duschmössa! --------------------> Den ser ut som en val! Hehe. Jag behöver den för att jag har så torrt hår och jag vill inte tvätta det för ofta, men lyckas alltid blöta ned det i duschen och då blir det fett direkt om jag inte tvättar det. Så nu skall valen förhoppningsvis ge mitt hår chansen att vila från tvättar. Jag har dessutom mitt nya "att kämpa emot" mål klart. Träningsbyxorna i storlek 44 skall jag komma i så fort som möjligt. Jag får på mig dem redan, men de sitter en aning tajt (så klart). Förhoppningsvis kan jag använda dem längre genom att köpa dem en storlek för små. Jag är stolt att jag kan ha sportbh i storlek 42 nu också.
Tack till Alexxiie som flängde med mig runt på stan idag! <3 //H-M

Träningsvärk och gassande sol

Jag vet att det är dumt att klaga på något som är så underbart som solsken. Men det har dykt upp ett oväntat problem. Regn och vidrigheter var mitt stora problem för några veckor sedan, denna veckan har varit en av de vackraste i år, och det har varit 20 plusgrader hela veckan. Men --- jag brukar gå mina promenader mellan kl 13.00 och 15.00 ungefär. Det är oftast då jag går ut. Och den tiden på dagen är den varmaste och värsta tiden av direkt solljus. Det är nästan outhärdligt att gå en mil i gassande sol varje dag. Det är uttorkande, utmattande, jag kommer få solbränna så det svider om det, och jag får inte samma härliga känsla av att gå av den upplevelsen. Visst, det är inget fel på att få en utmaning, och kämpa för att klara den. Men det här är så illa att jag inte orkar gå hela milen längre. Jag gick ut på kvällen istället nu, två dagar i rad och det känns bättre. Så det är min nya grej, träna på kvällen när värsta solgasset dämpats.

Jag fick skynda mig massor igår för att hinna runt min runda innan eurovision började, och jag hann gå min mil på 1 timme och 45 minuter. Det är enligt uträkningar ungefär 10 min per km. Jag erkänner, jag sprang lite lite några sträckor. Men hastigheten har givit mig träningsvärk idag. Och knäet ömmar nu. Jag är inte rädd för träningsvärk, det är bara ett bevis på att jag jobbar bra. Men knäet är oroande. Jag har inte farligt ont, men jag måste passa mig så jag inte sliter ut mina knän. Dem är inte byggda för att orka tyngden jag lägger på dem om jag springer. Hur stark jag än känner mig. Det kommer bli svårt att stå emot längtan att springa tills jag får en mer normal kroppsvikt. Jag måste verkligen passa mig.

Och som vanligt efter att man haft ett ras så vill kroppen inte riktigt samma som jag vill. Denna veckan började fantastiskt, sedan så fyllde min sambo år, och vi fick pengar och då fylls skåpen på hemma, och det blir svårare att hålla sig undan från små frestelser. Suget kommer krypande efter att jag sluppit det länge. Träningen har ju haft en hungerdämpande effekt på mig, men det verkar som om den effekten börjar avta. Fast det vet jag inte. Det kan lika gärna bero på hundra andra saker att denna veckan kändes tyngre och jobbigare än tidigare. Först gick jag ned nästan 3 kg på några dagar, och sedan så gick jag upp 0,6 kg igen och har sedan i onsdags jobbat för att få bort dem där 0.6 kg. Och det har jag lyckats med. Jag har säkert 5 helt möjliga förklaringar till varför jag gick upp lite igen denna veckan, men oavsett så känner man sig ändå lite nedslagen när man är tvungen att banta ned sig några hekto man redan trodde man hade tappat.

Nej. Ny vecka kommer nu, nya tag och efter en liten period av stillastående så brukar kroppen släppa ifrån sig mycket samtidigt igen. Så har det varit hittills. Många kramar //H-M (som försöker att hålla kvar sitt fokus - som SKALL hålla kvar sitt fokus)

50 MIL PROMENERADE

Yes. Jag klarade mitt delmål att gå 50 mil innan 1 Juni! Nu är nya promenadmålet att gå 70 mil innan den 1 Juli! Promenerar glatt vidare! //H-M

O-Beskrivlig känsla!

JAG KAN SPRINGA! Jag var ute på en sen promenad ikväll. Det är en aning obehagligt att gå i mörkret så jag gick fortare än vanligt. Jag skyndade mig för att komma hem fort. Och plötsligt så började jag springa, över ett övergångsställe. Jag kände direkt att något var annorlunda. Jag var så lätt... det var så lätt att springa. Så jag fortsatte, bara för att testa och se hur långt jag orkade. Och jag sprang säkert 200-300 meter det första försöket. Sedan tog det min två minuter att hämta mig innan andningen var normal igen... WOW! Jag har kondis! Och då var det liksom... Jag måste springa igen! Testa igen. Jag sprang 500 meter till. Och känslan då var RYSNINGAR i hela kroppen! Jag var gråtfärdig! Är gråtfärdig fortfarande. Jag fattar det inte! Friheten att kunna springa och springa och springa och bara fortsätta! Jag vilade mig lite till och sprang sedan igen, och så lite vila och så sprang jag igen. Jag kunde inte stoppa mig själv. Och jag är INTE helt slut, mina knän mår fint. Har inte ont någonstans. Jag kan bara inte tro detta! Så jävla lycklig. Kram //H-M

Ännu en dröm har vaknat.

Drömmare känner jag mig som varje dag. Men bättre att våga drömma än att inte göra nått alls. Och jag har fått en ny dröm nu. En önskan. Och som med alla heta drömmar så vågar man knappt tänka på dem i början. Man skakar av dem som omöjliga, man bortser från dem för att man inte vågar hoppas på något så absurt. Men eftersom min nya livsfilosofi handlar om att just formulera mina drömmar och göra dem till mina mål så skall man väl inte vika av från dem, hur löjliga de än må vara. Enligt min uppfattning kan man göra precis vad som helst, bara man är beredd att kämpa för det. Och när det gäller den här drömmen ser jag oändliga mängder med "kämpa" som kommer krävas. Men ändå.. den har funnits där sedan jag var liten, sedan jag lärde mig älska svartvita filmer mer än något annat när jag var liten. Den drömmen fanns med i bakhuvudet i flera av mina stora livsbeslut, men liksom, jag vågade aldrig tänka tanken fullt ut. Jag älskar så klart mode och kläder, jag älskar historia och jag älskar Shakespeare och jag älskar att skriva/spela Karaktärer i rollspel. Jag målar gärna, men det är alltid mina karaktärer som fastnar på pappret. Jag är förtjust i att gräva i "vilka är beståndsdelarna som skapar en karaktär". Ordet karaktär kan få dubbel betydelse här, både för att tala om fiktiva roller, och för att tala om någons uppträdande. Jag älskar psykologi, för jag är verkligen intresserad av "hur fungerar vi i huvudet?".

Jag har fler exempel, men poängen är, jag ägnade stora delar av gymnasietiden med att ångra att jag inte hade valt att gå i parallellklassen, en utbildning jag inte ens kände till innan jag började på Lerums Gymnasium. Ja visst, jag har talang för att använda penna eller pensel, det var naturligt att välja Bild, men jag stod alltid och hängde i Drama-lokalerna. För att inte tala om musik-lokalerna där jag nog var mer än i Bild också. Men jag har alltid varit för övertygad om att mitt utseende inte dög, att det var kanske det mest lönlösa företaget i världen att försöka kämpa efter en sådan dröm. Jag vågade helt enkelt aldrig ta min dröm på allvar. Fast jag haft så många andra drömmar, där jag försökt forma mig en framtid byggd av så många av mina intressen som möjligt. Att försöka bli kostymör var bara ett exempel på hur mycket jag älskar teater och hur mycket jag bara ville få vara i miljön. Att få bidra på något sätt. Och med hyfsade sömnads-kunskaper så  var det inte så omöjligt. Plus att misslyckades jag skulle jag förmodligen inte ta det så hårt. Det är en del av det hela. Att gå efter något du VERKLIGEN vill ha, så är det så fruktansvärt mycket jobbigare om det skulle gå åt helvete.

Men nu.... kanske på grund av att jag känner mitt självförtroende öka i takt med att jag lyckas övervinna mig själv så ser jag tydligt på ett nytt sätt. Jag är fullt medveten om vem jag är, mina brister, mina talanger. Jag känner inget behov av att be om ursäkt för mig själv heller. Jag är jag. Take it or leave it. Och jag står för alla mina sidor, goda som dåliga. Även om jag hoppas kunna fila ned de mindre attraktiva med tiden. Utveckling är trotts allt Allt. ---- Så, varför skall jag förtrycka min dröm? När det finns en möjlighet att få jobba med allt jag älskar samtidigt? Varför skall jag undvika det som kanske kan göra mig lyckligare än något annat? Det som kan hjälpa mig att fortsätta min utveckling, och som jag dessutom kommer ha stor nytta av att ägna mig åt medan jag försöker rehabilitera mig själv ut ur den här sjukskrivningen. Det finns ingen anledning att låta bli.

Nu gäller det bara att hitta platsen där jag skall vara, att hitta föreningen/utbildningen/gruppen som är villig att låta mig vara med och spela teater.

Man vet aldrig vad man kan få för sig för spännande saker när man ger sig ut på en ny resa. Det här kommer bli spännande.
//Hanna - Mirari

Pekar mot ------->

Ja! Kolla min "harry-potter-bild" som J, kallar dem! Vad är det där på bilden vi kan se? Är det måne ett nyckelben? Ja, tänka sig det är det. Dem hade jag inte sett på länge! Välkomna tillbaka små nyckelben!

15 kg på 7 veckor.

Jepp. Nu har jag gått ned 15 kg. Ok. Jag har 1 hekto kvar till att verkligen kunna säga det. Men jag avrundar lite här. XD Viktuppdateringen är gjord. Och det enda negativa med vikten är att det var tråkigt att inte kunna få fota siffran 110 kg idag. Men 111,1 kg är en ganska kul siffra det med. Jag är nöjd. Nu har jag nått mitt första delmål. Jag har klarat den första etappen och jag är jäkligt nöjd. Det som verkligen farcinerar mig just nu är att det inte är så svårt längre. De första veckorna var ett helvete, jag var tvungen att tänka och fokusera så hårt. Tvungen att använda all min envishet, all min ilska på min situation, all min frustration, allt det som fick mig att verkligen hata att vara där jag var -- tillsammans med -- all min fantasi för att verkligen skapa mig en tydlig bild av mitt mål. Det är som att sluta röka, att sluta äta fel. Att börja motionera. Det svåra är verkligen inte att göra själva motionen, har man väl kommit utanför dörren så... ja visst man blir lite svettig, det kan vara långtråkigt ibland, men medan man faktiskt gör det så är det inte så farligt som man inbillade sig. Det svåra är att inte ge upp, jag tror det skulle varit HELT omöjligt för mig om jag inte hade satt mig ned och verkligen funderat på -vem är jag som smal-? Och att jag skrev ned det. Det spelar faktiskt mindre roll att det faktiskt blir som man skrivit, huvudsaken är att man hittar något som man kan hålla sig fast vid och fokuserar på det målet. Det måste verkligen vara nått man längtar efter. Det är nämligen inte svårt att gå ned i vikt, eller motionera, det tar ett litet tag att vänja sig, att få in rutinen. Men arbetet är inte ansträngande direkt. Det snarare fördjupar och gör ditt liv större och mer spännande. Det svåra är att ta sig ut även när allt känns som skit, att inte ge sig fast man gjorde misstag, att förlåta sig själv och ta nya tag. Att inte ge upp fast det känns hopplöst ibland. Att vägra låta gnäll-apan, den inre latmasken, eller vad man nu vill kalla den där idioten i ditt huvud som hela tiden klankar ned på dig- få rätt. Jag tänker varje dag, fast jag bara tror på det till hälften, KOLLA vad smala mina ben är. Jag tittar på mina ben och visualiserar mig dem som jag vill ha dem. Jag säger till mig själv.. "se- mina ben är ju smala" eller vad man nu vill. Dvs. Jag låter mig själv smaka på segern innan jag vunnit, jag låter mig själv vara stolt över den minsta av utvecklingar. Jag ger mig själv det, för det är ju det, de små framgångarna som man gör varje dag, som sakta läggs på en hög bakom dig, och plötsligt, en dag som denna, efter sju veckor (bara!) av detta, så tittar jag bakom mig och ser hur jag lagt 15 000 gram av små framgångar bakom mig. Detta är bara början på min resa. Men precis som när jag slutade röka, så var det jobbigt i början. Det krävdes ansträngning. Men det blev lättare. Det är lätt. Jag tror att vem som helt kan göra detta. Jag tror att det enda som behövs är "vetskapen om att de KAN göra det". Och det kan jag säga, kan jag, kan vem som helst! Många kramar //H-M

I mina 46:or

 Nu har jag på mig mina shorts i bild äntligen. De har ju gått att stänga en stund. Men idag så kändes det inte så farligt tajt längre att jag vågar ha dem på mig. Jag fortsatte rasa idag också och är nu nere på 111.4. Jag har 4 hekto kvar till 15 kg! Och sedan så är det bara 5 kg kvar till att klara 20 kg! WOHO! LYCKLIG! Idag är det varmt ute så jag kanske vågar mig ut i shorts? Vad tycker ni? Hehe// Kram H-M

OMG ÄLSKAR VIKTRAS!

Ville bara säga det att efter regn kommer solsken. Och efter stillastående vikt under lingonveckan så kommer viktras. Idag ställde jag mig på vågen och från igår så hade jag tappat ett helt kilo! Jag är alltså nu nere på 112,2 kg och väger mindre än jag gjort på tre år! Jag väger ju nästan 111 redan! Och när jag tickar under 111 så har jag tagit mitt första delmål. Så nära nu att jag kan ta på det! KRAM! //H-M

Nytt intresse!

Loki (Tom Hiddleston)

Jäklar alltså. Det är nästan irriterande när man råkar hamna i en av de här fällorna. För några veckor sedan så var det Loreen som jag nördade loss på. Hon är grym och jag hejar på henne till tusen i eurovision. Jag hejar på att hon inte blir för nervös, ber att hon skall klara att göra sitt bästa och önskar henne all lycka till. Jag känner mig besläktad med Loreen i många av hennes livsfilosofiska tankar. Men nu... NU... har jag fastnat för något helt annat. Vi såg filmen Avengers, som just nu löper amok på det så kallade "box office" och har redan slagit enorma rekord i försäljningssiffror. Och med all rätta. Filmen är extremt välgjord. Jag har alltid varit svag för genren och rent allmänt det fantastiska är oftast mer färggrant och spännande än det mer vardagliga, som har en annan slags charm. Men det som verkligen stal hela filmen för mig, förutom ja, självklart "the hulk smash" som ju nästan var för uppenbart för att vara roligt, men som ändå var jävligt kul, var den helt makalöst coola, super hotta skurken. Den här relativt okända skådespelaren stal showen totalt. Och jag har märkt lite varstans efter den här filmen att den här lilla åsikten jag format mig, är jag verkligen inte ensam om. Tom Hiddleston (Loki) samlar i detta nu en arme av fans. Och det med all rätta. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om vad som fångade mig med just den här filmen, skådespelar prestationen och rollen som så. Men det gör många andra bättre än mig. Jag ville egentligen mest skriva att genom åren då och då så stöter jag på personer, roller, karaktärer eller kanske musiker, som på något speciellt sätt berör mig mer än bara för stunden. Dessa intryck bär jag sedan med mig resten av livet. Och jag ville hylla och samla de största hjältarna som format min inre fantasivärld. Som inspirerat mig och som väckt den där glöden inom mig. Som fortfarande när jag tänker på dem får mig att le och fascineras.

NÅGRA FLER HJÄLTAR!

(osorterade)

Alan Cummings (Nightcrawler)

Freddie Mercury

David Bowie

Gene Wilder

Luke Skywalker (Mark Hamill)

Anakin Skywalker (Hayden Christianssen)

Snape (Alan Rickman)

Ola Salo

Eddie Izzard (som jag faktiskt mött! <3)

Andrej Pejic

Michael Jacksson

Monty Python (särskilt Eric Idle)

John Lennon

Bill Kaulitz

Terry Pratchett (som jag också träffat!)

Russel Bra

Ny design

Först och främst. Jag blev helt kär i ett av Melody clubs omslag så jag lånade det lite till min banner. All cred till Melody club. Lyssna på dem för dem är awsome! Jag har försökt att rensa lite ibland allt som stökade ned åt alla håll här på sidorna i bloggen. Så jag flyttade texten om vad som händer beroende på hur många steg du tar till sidan "träning" och jag flyttade mitt mantra till sidan "mantra". Så det är lite mindre plottrigt här. Men jag är inte helt nöjd ännu.

Så till nästa punkt på dagordningen. Jag har äntligen gått ned i vikt igen. Dumma lingonvecka som gav mig 2 kg extra vikt direkt. Nu har i alla fall de kilona försvunnit och jag är nere på minus på vågen igen. Det känns skönt. Skall se om jag får nått litet ras nu eller om jag bara går ned lite denna veckan. Oavsett, jag är glad om jag är på minus på vågen. Vilket ju är sjukt skönt. Beroende på hur jag klarar denna veckan så vet jag hur mycket pengar jag hade fått om jag hade varit med i "Älskling du är en tjockis!" programmet på teve. Det skall bli kul. Jag anar att jag ligger mellan 50.000 kr och 100.000 kronor. Man börjar ångra att man inte kan stå ut med tanken att vara med i teve. Men oavsett, viktminskningen är kanske inga pengar på banken, men det är hälsa för livet i alla fall.  Och jo, jag har klarat att gå 40 mil nu, sedan den 1 april. =)

Många kramar //H-M

Kläder och sånt

Jag har kommit ungefär en femtedel av min resa. Fyra femtedelar kvar alltså. Och det har gått fort. Och kanske har jag även blivit mindre än min vikt säger eftersom jag troligen bygger en hel del muskler. Det känns så i alla fall. Så då leds jag vidare in i ett roande problem. Det är kläder. Jag har nu letat igenom mina gömmor och hittat ett par jeans i storlek 42 (största jag hittade som är mindre än 46) och det är ju ett tag tills jag är nere där. Jag har även några 38 or som jag fått av syrran. Det är bra med jeans för de är skoningslösa när det gäller storleken. De töjer sig inte så lätt, om det inte är stretch jeans. Så det är bra att sätta ett par byxor som mål. Och jag älskar jeans. Jag drömmer om att kunna komma i ett par nätta tajta jeans. Hehe. Men det är ju ett litet gapp i min garderob. När man går ned i vikt så vill man gärna ha något att prova emot så man kan se om det händer, det måste vara stort nog att du kan ta på det, men tajt nog att du måste kämpa för att kunna använda det. Och jag kämpar fortfarande emot 46orna, mina shorts. Som jag ju kunde stänga nu, men de sitter fortfarande för tajt för att det skall se bra ut, och vara bekvämt. Medan mina 48or till jeans börjar sitta lite löst runt höften men sitter bra på resten av låren. Och - nu - inte nog med att jag slitit ut alla mina leggings, alla mina leggings är förstora nu. Jag har dock hittat mindre mjukisbyxor som jag hade när jag jobbade, som är tåligare än leggings som jag tränar i nu. Tack och lov för min mamma som gav mig tre par av dem. De är inte direkt sköna men det hade varit omöjligt att gå ut utan dessa byxor. Jag kommer i mer och mer plagg som ligger lagrade oanvända i min garderob och så. Jag kan nästan inte VÄNTA tills jag är normal-stor och normal-viktig så jag kan skutta runt i alla kläder jag alltid drömt om och aldrig kunnat ha! DÄR är motivation om något!
Puss och kram //H-M

En tidsresa

En å jag hittade, den leder ut i säveån.

Partille Gamla Station och Fortet på berget.

Ett av de husen som jag alltid drömt om att få bo i. (eller i alla fall liknande hus då)

Det huset jag faktiskt har bott i. Nu var det 7 år sedan jag flyttade hemifrån (det här huset).
Det är sällan man ser gamla radhuset sedan mor och far flydde Partille.

Det här trädet planterades när vi bodde där.

Och det stora trädet här i mitten planterade vi också! Det är så stort nu!

Och så var jag tvungen att fota Lille-affären. Som ju egentligen heter Lexby Livs.

Igår så låg jag ju på latsidan, fast jag ändå tog mig runt halva stan på högklackat och svettades lite lätt när man skulle trängas bland folk för att kolla på vackra kläder. Men idag så kände jag att jag ville komma igång igen och ta igen att jag inte kunde gå så mycket igår, så jag försökte mig på att gå någonstans jag inte gått innan, jag tyckte det var för långt helt enkelt. Men nu har jag bevisat för mig själv att det inte är några problem att gå till Partille. Det går fortare att gå till Allum än det gör att gå till Nordstan till fots. Och eftersom jag var i Partille efter bara en timmes promenad så kände jag att jag nog ville ha lite mer utmaning, så jag tog en omväg hem och gick via Sävenäs-motet hem istället för den snabba vägen som jag hittade på vägen ned. Det kan ju bli roligt att gå till Allum och kolla runt där istället. Och ja, Rusta är ju en favorit. Kanske gör jag om dagens lilla utflykt. Jag klämde i alla fall in 17 km idag och det känns jättebra. Imorgon skall jag försöka ta intervaller och gå med vikt samtidigt som denna veckans "sista chansen" träning innan invägningen på Söndag. Fast jag är rädd att det blir vattenvikt snart. Lingonveckan kommer när som helst. Jag har känt PMS:en skapa vissa irritationer i mig som jag aldrig hade irriterat mig på annars så jag är rätt säker. RAWWWR... akta er för ett pms-lejon. Hehehehe... Hoppas folk har tålamod. Puss och kram på er alla! //H-M

Fönstershopping

 Idag är den 10 maj. Det är min planerade ätardag och min och min sambos två och ett halvt års dag. Så jag tänker käka något riktigt gott och jag tänker njuta av det. Det blir min favorit pizza, bara för att jag aldrig annars käkar pizza numera och jag längtar efter det ibland. Jag hade tänkt så fint att jag ändå skulle försöka gå 15 000 steg så jag förbränner den där pizzan ändå. Men tyvärr, det är storm, värsta ovädret på sjukt länge. Lite regn är väl ok egentligen. Jag har ju klarat mig fram i sånt innan. Men jag testade lite genom att ta mig till stan och träffade fina A där vi sprang runt och fönstershoppade och snackade mode och jag tror jag suktade en hel del efter massor av fina skor. Men jag insåg väl att trotts att jag hade paraply med mig så kom ju regnet underifrån, eller det blev rekyl när man skulle ta sig den korta biten mellan Nordstan och bussen så man blev helt drypande ändå! Så jag skiter i promenaden idag. Det är inget att göra åt. Jag kanske kan försöka stå här hemma och stampa eller göra lite zumba i alla fall för att få upp mina steg lite till i alla fall. Men det får bli vilodag idag.

Men jag var ju i stan, och det var andra gången sedan jag började med detta viktnedgång/komma-i-form projekt som jag verkligen kände mig riktigt glad. Jag ser ju att det har hänt massor. Och bästa grejen idag var att jag vågade testa en storlek 42 blus och KOM I DEN! Armarna och allt. Visst den satt väl inte hundra men det är inte långt från. Jag kände mig super pepp! Förutom det, jag kan ha L och XL är nästan lite stort nu när det gäller kläder på överkroppen. Rumpan, låren och benen hänger lite efter där, men de kommer så sakta så. Idag så var de där paret 48or som jag ju kämpade för att komma i förra månaden faktiskt flera cm för stora runt höften. Jag fick dra åt dem med en scarf så de inte skulle halka ned. Över låren och så sitter dem fortfarande riktigt bra.

Även om jag inte köper något just nu för vår ekonomi är inte sådan att jag kan köpa något alls egentligen, och dessutom så hoppas jag ju att jag skall gå ned mer så jag vill inte köpa en massa kläder bara för att jag är glad att jag är mindre som jag ändå inte kan använda om några månader ändå. Så jag testar och fotar och prövar och drömmer. Letar kanske efter min egen stil någonstans. Men just nu så är det en sak jag vet att jag gillar. Alla underbara glada färger! Man går runt i affärerna och blir glad av att allt sticker i ögonen av färg. Och även som den här lite ljusare t-shirten som jag prövade där det är massa färg men i en mjukare variant. Helt underbart! Och jag MÅSTE skaffa mig långa fjäderörhängen. Det är vårens coolaste accessoar enligt mig!

Kram på er! // H-M

Att stanna upp fast man rör sig

Förra veckan så stod det väldigt stilla på vågen tyckte jag. Jag gick ju ned, men inte som jag gjorde innan. Jag antog att det var på grund av att kroppen gillar att samla på sig vatten. Och sedan så började jag försöka äta lite mer än jag gjort från början och så. Jag vet inte på vilket sätt det påverkat, jag håller mig ändå inom mina ramar så som jag ser det. Men denna veckan så har de dessa första fyra dagar blivit ett ras istället. Nu har jag tappat 1.9 kg denna veckan. Det måste ju vara vattnet som försvunnit då äntligen och det jag gjorde förra veckan blir synligt ihop med det jag gör denna veckan. Men när man får ett ras i vikt, eller när man som jag nu gjort har gått ned ganska stadigt och snabbt under en längre tid så börjar man känna en slags existentiell förvirring. Det är Inte något som jag kan klaga på att gå ned i vikt. Det här är ingen klagan. Jag är djupt tacksam till universum som gav mig denna gåva som belöning för hårt arbete då. Men man svävar liksom i en bubbla när man går ned i vikt. Ömsom är man "shit vad mycket jag gått ned- det borde ju nästan inte gå!" och nästa stund är man "oh wow, nu väger jag si och så, så härligt"... för att nästa morgon vara tvungen att modifiera den siffran igen osv. Visst kanske det är en bra anledning att bara väga sig en gång i veckan, men tyvärr. Det tänker jag inte göra. Jag har fått rutin på grejerna nu. Och att väga mig på morgonen ger mig den där lilla motivationssporren att käka rätt och göra min promenad varje dag. Jag har tillochmed övervunnit ett dåligt utslag på vågen och gjort det till en kanske mindre effektiv men ändå motiverande faktor. Ut och gå! Liksom. Men det är helt enkelt svårt att veta hur stor man är eller ej. Och det är ju lite viktigt ändå. Man måste hitta något som man kan hålla fast vid som inte är ens egen storlek, måste intala sig att man är liten (så som jag gjorde från början) och hålla fast vid det. Se det och känna det hela tiden. Att hitta ett sätt att stanna upp i huvudet, vara närvarande i nuet, utan att låta tankarna skapa förhoppningar - för att istället fokusera på mål och saker jag beslutat för mig själv. Saker jag kan kontrollera. Att vara i rörelse och ändå vara i varje steg.
//H-M

Det märks lite ju!

114 kg

Jag har organiserat mina bilder på mig själv nu och det märks att det händer saker! Jag vågade prova shortsen i storlek 46 idag och visst de sitter ganska så tajt runt låren, men jag kunde stänga dem nu! Jag märkte dock att knappen förmodligen inte skulle klara allt för hård ansträngning så jag får ändå hålla mig lite innan jag börjar använda dem. Men det är HELT sjukt nästan att kunna stänga ett par 46or. Oavsett om de sitter tajt eller ej! Jag såg mig själv i spegeln idag och för första gången så var det verkligen tydligt att nått hade hänt. Att jag inte tar upp lika stor plats i spegeln längre. Och min mage är typ platt, den är självklart fortfarande degig, jag är ju långa vägar från att vara i hamn, men jag undrar hur mycket muskler jag fått, eftersom jag faktiskt tappat rätt rejält i cm, det känns i alla fall som om jag är mindre än jag borde vara med den vikten jag har? Skum tanke. Jaja. Det kan vara att jag inte har så bra koll på vad man bör väga i olika storlekar kanske. Men lite muskler har jag nog fått. Jag kan känna dem långt där inne nu, det kunde jag inte göra innan. Inte så som jag gör nu.

Ett bra sätt att börja veckan.

114 kg!

Igår gick jag 16,5 km, och det gillades av vågen idag. För nu väger jag 114,9 kg! 114! WOW. Det känns sjukt bra. Det får gärna rasa lite till denna veckan tycker jag! Haha! Men bra det, man blir lite mentalt skum när man slagit 10 kilos gränsen, så undrar man, kan jag verkligen gå ned i vikt mer, sätter inte kroppen stopp nu. Och tänker man så så kan det ju bli så att kroppen tror att det är så det borde vara. Så nu så tänker jag bara "på nästa level" som jag kämpar emot i taget.

Lite midnattsbloggande

Jag har inte bloggat på två dagar fick jag höra visst. Men jag har uppdaterat min vikt på viktsidan idag. Och jag har haft en lite vilo-aktig dag där jag bara gick 3 km igår. Men jag tog igen det idag när jag gick 16.5 km idag. Så jag har varit jätte duktig. Vad jag däremot har börjat att tappa på är att göra foto-utmaningarna. Jag har inte gjort gårdagens och inte dagens. Jag behöver helt enkelt inte motivationen av utmaningen för att komma ut varje dag längre. Jag går ut ändå. Men jag skall skärpa mig! Annars så är jag väldigt nöjd för idag gick jag in till stan, bytte ut mina tassar på mina stavar (som redan slitits sönder efter typ en vecka) och jag fick nya gratis. Så jag hoppas att de håller lite bättre. Jag är lite försiktigare med dem nu också tror jag. Och så gick jag hem igen. Det är på något sätt en slags frihetskänsla att kunna gå till stan till fots. Visst, det tar en och en halv timme att gå in, men liksom det är värt det! Det är en speciell sak att röra sig i stan eller i naturen till fots. Det är också underbart att slippa bussar och spårvagnar som jag tycker är ganska obehagliga faktiskt. XD

Summering av första månaden.

Jag tänkte lägga ut lite mått nu. De här måtten är färgade av min optimistiska natur, så ta dem med en nypa salt. Jag mäter ganska så tajt omkring mig själv. Men det är lättast att göra så tycker jag. Dels så ser jag skillnaden snabbast då, eftersom jag inte kan mäta mindre än jag faktiskt är runt om om jag mäter hårt. Och siffrorna ser trevligare ut. Och jag är ju helt inne på det här med att "lura mig själv". Så det är en teknik. Jag mäter mig själv ungefär så hårt som ett tajt plagg skulle sitta på mig. Och iom att man är ganska fluffig så är det mindre variationsmöjligheter i att man mäter olika hårt olika gånger och blir nedslagen för att man har mer cm plötsligt en dag fast kanske inget sånt har hänt. Huvudsaken är att man mäter sig själv på samma sätt hela tiden! Sådär.

Jag var lite intresserad av vad måtten på en storlek 36-38 var ungefär så jag hade något att jobba emot i siffror. Att bara jobba emot en siffra som inte är sagd känns lite hopplöst på något sätt. Man har ju inget mål alls då. Så jag hittade lite siffror. Jag använde dels måtttabeller, men jag ville ha mått på arm och lår och vad också så man hade lite koll på de sakerna också. Och så staplade jag upp allt. En del av startmåtten är från olika månader och så, jag var ju så kass att jag inte mätte mig överallt när jag var som fetast utan började mäta vaden och låret först senare. Men det får duga.



MÅTT_MÅL OCH FRAMGÅNG SÅ LÅNGT: 4 maj 2012
Mål mått, (cm kvar till målet, start cm, cm att tappa totalt, cm tappade hittills).

Byst: 84-88 (14 cm kvar) (Start: 114 cm, Totalt att tappa: 26 cm, Tappat: 11,5 cm)
Midjevidd: 69-72 (12,5 cm kvar) (Start: 100 cm, Totalt att tappa: 28 cm, Tappat: 15,5 cm)
Stussvidd: 93 - 96 (21,5 cm kvar) (Start: 129 cm, Totalt att tappa: 33 cm, Tappat: 11,5 cm)
Överarm: 29,5 cm (7,5 cm kvar) (Start: 42 cm, Totalt att tappa: 12,5 cm, Tappat: 5 cm)
Lår: 56 cm (13 cm kvar) (Start: 82 cm, Totalt att tappa: 26 cm, Tappat:  13 cm)
Vad: 37 cm (11 cm kvar) (Start: 50 cm, Totalt att tappa: 13 cm, Tappat: 2 cm)

Så det har ju hänt en hel del sedan jag började! Bara att fortsätta. Idag så insåg jag att jag nu är nere på storlek 44 på överkroppen. (om det inte vore för mina armar som ju är lite fetare än så fortfarande, men toppar utan ärmar går fint! WOHO!)

Jag har gått ned 10 kg!

Yes. Nu har jag gjort det. I morse visade vågen på 115,8 och det betyder att jag har gått ned 10,2 kg! Det har tagit mig lite mindre än 5 veckor att göra det. Nu känns det verkligen som att det här fungerar. Det funkar att promenera sig ned i vikt. Allt jag behöver göra för att nå mitt mål är att fortsätta att göra som jag gör. Och kanske öka svårigheten allt eftersom när det blir för lätt. Jag flyger runt på små moln av lycka nu för att jag fixat 10 kg. Bara 5 kg kvar till mitt första delmål i viktnedgången. UNDERBART!

9 kg på en månad!

Gårdagens utmaning: Löpsedel

t.

Emanuel tog en bild på mig när jag kom hem från
dagens runda!

Dagens utmaning: En dörr

Så var ännu en underbar dag snart slut. Det är otroligt vad man lever upp bara det är fint väder. Och förutom vädret så är det som om mitt liv startat igen på något sätt. Det är så kul att sånt bara händer av sig själv bara man tar sig ut och gör något. Att saker följer efter varandra. Skumt skumt men kul. Jag märker också att jag orkar så hemskt mycket mer nu. Jag har mer uthållighet och stressen är mycket bättre. Jag behöver inte känna mig överväldigad automatiskt om det är något som är inplanerat. Även om det där med planering är jobbigt för mig fortfarande. Planering och saker som man inte behöver göra så ofta som varje dag eller varje vecka glöms gärna bort av min snurriga hjärna. Men jag börjar befästa rutinen med träning. Jag längtar ut och det känns inte jobbigt att gå längre alls. Istället känns det som att dagen inte startat fören jag har gått min promenad. Det coolaste är ju att jag gått ned 9 kg på en månad. Det är väl något att vara stolt över om något. Och jag är stolt, men med viss eftertänksamhet, eftersom jag måste passa mig från att hoppas att det skall fortsätta gå så fort. Förväntningar är inte bra. Det blir som en onödig press. Istället så tänker jag att jag skall vara tacksam för varje gram jag förlorar och jag kan bara hoppas att det fortsätter att gå åt rätt håll. Men jag har absolut fått en GRYM start!  Den här veckan har varit grym, jag och Alex har gjort stan osäker flera gånger och det är grymt. Jag minns inte när jag sprungit runt så mycket som jag gjort denna veckan, förutom mina promenader. Nu skall det bli sämre väder igen, men jag hoppas på att solen kommer tillbaka snart! Jag har fått en fin bon-bränna på axlarna nu! Haha Kram kram //H-M

Nu hände det!

Jag var uppe på 118 kg igår, hade gått upp till det från 116,8 i söndags. Så helt knasigt att man kan gå upp så mycket så fort. Då är det inte fett man gått upp. (speciellt som jag ändå inte gjort något katastrof fel alls!) Och idag så försvann allt och jag vägde 116,6 istället. Det är jag tacksam för. PM till mig själv: Kom ihåg nu att jag samlar på mig vatten eller nått sånt ibland och att det försvinner efter ett tag och då rasar man till den vikt man borde ha om man fortsatt gått ned utan att man fått vatten i kroppen. Jag tror därför att jag kanske har lite mer vatten i kroppen och kan rasa lite till. XD men jag är tacksam om det bara är minus på hela veckan. Tacksam och glad och stolt! Kram på er alla och god morgon!
//H-M

Wow! Upptagen

Shit, jag har varit upptagen hela dagen och nu när jag kom hem så orkar jag inte blogga. Jag lägger upp dagens utmaningsbilden imorgon istället. Vi såg Avengers på bio med Alexxiie och hennes sambo och några andra polare och filmen var nog en av de bästa superhjälte filmer jag sett. Den är bättre än min andra favorit - X-men 2 med Nightcrawler. Så den rekommenderar jag varmt. Jag har dessutom tagit 30 mil nu. Så jag har bara 10 mil kvar till mitt mål på 40 mil innan den 1 Juni. Jag tror att jag skall öka det målet till typ mellan 50 - 60 mil innan samma datum.  Men mer om det senare. Nu skall jag sova! //H-M

1 Maj

Dagens utmaning: Ett "sommar tecken".
(jag och Alexxiie på en gräsmatta!)

Yes. Första maj idag. Och det blev en heldag. Man kan hitta massa bilder som jag och Alexxiie tog på vårt lilla äventyr som började i Botaniska och slutade vid Haga kyrkan. Massa promenerande och fotande och babblande i den otroligt varma vårsolen. Hela stan var ute och rörde på sig och enorma mängder med folk som demonstrerade överallt. Och alla hade tagit sig ut idag. Alla låg på varenda liten gräsplätt i stan och det var så härligt. Det blev en aning mycket kalorier idag, inte för att jag inte försökte hålla koll på mig själv, men det var mysfaktorn som tog över. Jag får faktiskt ta och passa mig för den här mysfaktorn. Visst jag tror inte jag går upp i vikt av att jag åt några hundra kalorier för mycket (över min gräns som jag satt upp) särskilt inte som jag har satt gränsen lågt och dessutom gått 7,5 + 1 + 8,34 km idag. Det är rejält med motion och jag brände fortfarande fler kalorier än jag åt, men det är ändå kasst. För jag vill ha kontroll och minimera mina risker. Jag har jätte dålig kontroll. MEN huvudsaken är att jag inte vräker i mig chips och godis varje dag längre.  Och att jag motionerar varje dag. Om man äter normalt då bör man gå ned i vikt även utan att ha överdriven koll på kalorierna. Jag håller bara koll för att jag vill maximera viktnedgången så att det går fort så att jag kan öka och förbättra min träning. Så att jag kan träna utan risk för mina knän, jag vill ju börja jogga så smått framöver. Blicken framåt och släppa alla dumheter nu. Huvudsaken är att jag njuter av livet, lever livet! OCH jag har faktiskt gjort en sak som jag är otroligt stolt över. Jag har gjort MER ÄN EN SAK om dagen i typ en vecka i sträck! Och jag har träffat massa folk och gjort massa saker. Ifrån att ha haft väldigt svårt att klara den ökade stressen det innebär att vara social speciellt planerade saker tycker jag är svårt. Men mitt motionerande verkar ha en rejält stress-sänkande effekt. Eller vad det nu kan vara. Jag har blivit mer aktiv och det är jag sjukt stolt över!
//H-M

Funderingar

Bild av otända valborgsbrasan till utmaningen.

Idag är det tisdag. Och för andra dagen i rad så har jag gått upp i vikt. Det är 1 kg plus från i söndags just nu. Det jag har gjort annorlunda är att jag har ätit glass, sushi, och igår lite potatissallad och lite vin. Men jag har ändå så vitt jag kunnat räkna inte överstigit min kalorimängd för dagen. Jag vet inte om jag ätit mer än jag brukar och min kropp har gått in i svält och därmed så går jag upp för att kroppen samlar på sig allt den får extra... Men kan man verkligen gå upp 1 kg på 48 timmar när man ligger på negativ energibalans? Är det mer troligt att jag samlar på mig vatten i kroppen på grund av pms och att maten jag ätit är kvar i systemet? Jag tror inte jag går upp i fett så fort liksom. Det är inte logiskt. Särskilt inte när jag går så mycket varje dag.
Skumt! //H-M