15 kg på 7 veckor.

Jepp. Nu har jag gått ned 15 kg. Ok. Jag har 1 hekto kvar till att verkligen kunna säga det. Men jag avrundar lite här. XD Viktuppdateringen är gjord. Och det enda negativa med vikten är att det var tråkigt att inte kunna få fota siffran 110 kg idag. Men 111,1 kg är en ganska kul siffra det med. Jag är nöjd. Nu har jag nått mitt första delmål. Jag har klarat den första etappen och jag är jäkligt nöjd. Det som verkligen farcinerar mig just nu är att det inte är så svårt längre. De första veckorna var ett helvete, jag var tvungen att tänka och fokusera så hårt. Tvungen att använda all min envishet, all min ilska på min situation, all min frustration, allt det som fick mig att verkligen hata att vara där jag var -- tillsammans med -- all min fantasi för att verkligen skapa mig en tydlig bild av mitt mål. Det är som att sluta röka, att sluta äta fel. Att börja motionera. Det svåra är verkligen inte att göra själva motionen, har man väl kommit utanför dörren så... ja visst man blir lite svettig, det kan vara långtråkigt ibland, men medan man faktiskt gör det så är det inte så farligt som man inbillade sig. Det svåra är att inte ge upp, jag tror det skulle varit HELT omöjligt för mig om jag inte hade satt mig ned och verkligen funderat på -vem är jag som smal-? Och att jag skrev ned det. Det spelar faktiskt mindre roll att det faktiskt blir som man skrivit, huvudsaken är att man hittar något som man kan hålla sig fast vid och fokuserar på det målet. Det måste verkligen vara nått man längtar efter. Det är nämligen inte svårt att gå ned i vikt, eller motionera, det tar ett litet tag att vänja sig, att få in rutinen. Men arbetet är inte ansträngande direkt. Det snarare fördjupar och gör ditt liv större och mer spännande. Det svåra är att ta sig ut även när allt känns som skit, att inte ge sig fast man gjorde misstag, att förlåta sig själv och ta nya tag. Att inte ge upp fast det känns hopplöst ibland. Att vägra låta gnäll-apan, den inre latmasken, eller vad man nu vill kalla den där idioten i ditt huvud som hela tiden klankar ned på dig- få rätt. Jag tänker varje dag, fast jag bara tror på det till hälften, KOLLA vad smala mina ben är. Jag tittar på mina ben och visualiserar mig dem som jag vill ha dem. Jag säger till mig själv.. "se- mina ben är ju smala" eller vad man nu vill. Dvs. Jag låter mig själv smaka på segern innan jag vunnit, jag låter mig själv vara stolt över den minsta av utvecklingar. Jag ger mig själv det, för det är ju det, de små framgångarna som man gör varje dag, som sakta läggs på en hög bakom dig, och plötsligt, en dag som denna, efter sju veckor (bara!) av detta, så tittar jag bakom mig och ser hur jag lagt 15 000 gram av små framgångar bakom mig. Detta är bara början på min resa. Men precis som när jag slutade röka, så var det jobbigt i början. Det krävdes ansträngning. Men det blev lättare. Det är lätt. Jag tror att vem som helt kan göra detta. Jag tror att det enda som behövs är "vetskapen om att de KAN göra det". Och det kan jag säga, kan jag, kan vem som helst! Många kramar //H-M