Ännu en dröm har vaknat.

Drömmare känner jag mig som varje dag. Men bättre att våga drömma än att inte göra nått alls. Och jag har fått en ny dröm nu. En önskan. Och som med alla heta drömmar så vågar man knappt tänka på dem i början. Man skakar av dem som omöjliga, man bortser från dem för att man inte vågar hoppas på något så absurt. Men eftersom min nya livsfilosofi handlar om att just formulera mina drömmar och göra dem till mina mål så skall man väl inte vika av från dem, hur löjliga de än må vara. Enligt min uppfattning kan man göra precis vad som helst, bara man är beredd att kämpa för det. Och när det gäller den här drömmen ser jag oändliga mängder med "kämpa" som kommer krävas. Men ändå.. den har funnits där sedan jag var liten, sedan jag lärde mig älska svartvita filmer mer än något annat när jag var liten. Den drömmen fanns med i bakhuvudet i flera av mina stora livsbeslut, men liksom, jag vågade aldrig tänka tanken fullt ut. Jag älskar så klart mode och kläder, jag älskar historia och jag älskar Shakespeare och jag älskar att skriva/spela Karaktärer i rollspel. Jag målar gärna, men det är alltid mina karaktärer som fastnar på pappret. Jag är förtjust i att gräva i "vilka är beståndsdelarna som skapar en karaktär". Ordet karaktär kan få dubbel betydelse här, både för att tala om fiktiva roller, och för att tala om någons uppträdande. Jag älskar psykologi, för jag är verkligen intresserad av "hur fungerar vi i huvudet?".

Jag har fler exempel, men poängen är, jag ägnade stora delar av gymnasietiden med att ångra att jag inte hade valt att gå i parallellklassen, en utbildning jag inte ens kände till innan jag började på Lerums Gymnasium. Ja visst, jag har talang för att använda penna eller pensel, det var naturligt att välja Bild, men jag stod alltid och hängde i Drama-lokalerna. För att inte tala om musik-lokalerna där jag nog var mer än i Bild också. Men jag har alltid varit för övertygad om att mitt utseende inte dög, att det var kanske det mest lönlösa företaget i världen att försöka kämpa efter en sådan dröm. Jag vågade helt enkelt aldrig ta min dröm på allvar. Fast jag haft så många andra drömmar, där jag försökt forma mig en framtid byggd av så många av mina intressen som möjligt. Att försöka bli kostymör var bara ett exempel på hur mycket jag älskar teater och hur mycket jag bara ville få vara i miljön. Att få bidra på något sätt. Och med hyfsade sömnads-kunskaper så  var det inte så omöjligt. Plus att misslyckades jag skulle jag förmodligen inte ta det så hårt. Det är en del av det hela. Att gå efter något du VERKLIGEN vill ha, så är det så fruktansvärt mycket jobbigare om det skulle gå åt helvete.

Men nu.... kanske på grund av att jag känner mitt självförtroende öka i takt med att jag lyckas övervinna mig själv så ser jag tydligt på ett nytt sätt. Jag är fullt medveten om vem jag är, mina brister, mina talanger. Jag känner inget behov av att be om ursäkt för mig själv heller. Jag är jag. Take it or leave it. Och jag står för alla mina sidor, goda som dåliga. Även om jag hoppas kunna fila ned de mindre attraktiva med tiden. Utveckling är trotts allt Allt. ---- Så, varför skall jag förtrycka min dröm? När det finns en möjlighet att få jobba med allt jag älskar samtidigt? Varför skall jag undvika det som kanske kan göra mig lyckligare än något annat? Det som kan hjälpa mig att fortsätta min utveckling, och som jag dessutom kommer ha stor nytta av att ägna mig åt medan jag försöker rehabilitera mig själv ut ur den här sjukskrivningen. Det finns ingen anledning att låta bli.

Nu gäller det bara att hitta platsen där jag skall vara, att hitta föreningen/utbildningen/gruppen som är villig att låta mig vara med och spela teater.

Man vet aldrig vad man kan få för sig för spännande saker när man ger sig ut på en ny resa. Det här kommer bli spännande.
//Hanna - Mirari