Banta sig till galenskap!!!

För ett år sedan började jag denna bloggen på allvar. Det är någon vecka kvar till årsdagen för att min viktresa började och jag sitter här och vet inte om jag vet mer eller mindre än jag visste från början.

Det har hänt så mycket saker under det gångna året. Det mest imponerande är att jag faktiskt har lyckats. Jag har tappat 46 kilo och jag har gått från en situation där jag förmodligen var sjukare än jag visste om. Pre-diabetes med domnande ben och sockerberoende och allt vad det kan vara. Vem vet vilka skador rökning och 15-20 år av att vräka i sig det värsta man kan hitta i snabbköpsbutiken. Jag visste att jag var sjuk, att jag hade insulinresistens och att jag inte klarade att gå upp för en trappa utan att tappa andan. Men det var också så jag alltid hade haft det, och visste väldigt lite om hur det är meningen att en kropp skall kännas.

Ett litet steg i taget, en liten droppe i hinken om dagen har sakta förvandlat mig från det jag var till det jag är. Jag är samma inuti dock. Jag har samma ätstörda beteende i hjärnan. Samma förutsättningar, och en kropp som aldrig någonsin kommer att sluta vilja svälla upp vid minsta felsteg. Fettceller krymper bara, de försvinner aldrig om kroppen väl har skapat fler av dem. (Har jag hört i alla fall.)

Skillnaden är otrolig, på hur jag känner mig idag, jämfört med vem jag var då. Men jag är inte klar med det jag ville uppnå. Jag är fortfarande överviktig, och har 15 - 20 kilo kvar att tappa för att nå mitt mål. Och det är ganska mycket om man tänker på det. Inte så mycket om man jämför med vad jag redan har gjort, men dessa är ändå svårare att tappa.

Min kropp har nått en platå, en riktig platå den här gången. Och det beror inte helt och hållet på kroppen, det beror på att jag tappat en stor del av den motivation jag hade från början. Jag är inte längre sjuk och fet. Jag mår väldigt bra med hur jag ser ut. Jag är inte nöjd med allt, men känner mig vackrare och snyggare än någonsin. Och samtidigt så har jag länge egentligen varit alldeles för trött för att kämpa på, att hålla in. Hjärnan vill inte längre svälta och kroppen har förmodligen sänkt sin ämnesomsättning. För att fortsätta nedåt kanske jag måste hålla mig så lågt på kalorimängden att jag inte fixar det mentalt. Det slår fel och på kvällen står jag där och äter vad som helst. Jag driver mig själv till vansinne med detta beteendet.

Jag förändrar och pillar på kosten varje dag. Tar nya tag varje dag. Men inget håller. Varje kväll står jag där ändå och käkar fel. Sockerberoendet är ett problem, avsaknad av viktnedgång en annan. Att följa LCHF har inte funkat, för jag trillar av och äter något dumt alldeles för ofta. Eller så äter jag bara alldeles för mycket och tappar kontrollen därför. Jag äter en medicin som gör att jag inte känner mig lika hungrig på dagen, men på kvällen slår det tillbaka och ökar på effekten av det här sockersuget eller bara hungern på kvällen. Jag klarar två eller tre dagar i rad av att äta som jag vill. Strikt lchf och lagom mängd kalorier om jag anstränger mig. Men sedan slår jag i backen och ger upp.

Jag driver mig själv till vansinne för allt jag vill är att slippa behöva tänka så mycket på skiten. Om jag inte får äta något så blir jag knäpp. Allt i mig skriker efter det jag inte får äta. Spelar ingen roll om jag är beroende av det eller ej. Jag måste ha det jag inte kan få. Så om någon äter något jag inte får äta framför mig blir jag helt tokig.

Hur kan jag sitta här efter allt det jag gått igenom och fortfarande inte veta mer om mig själv. Vad som funkar och hur man tar sig framåt? Tankarna går i spinn över alla möjliga anledningar till att det blir fel. Men egentligen... varför blir det fel?

Jag vägrar att ge upp och bara ge mig. Men jag tror jag närmar mig problemet fel. Försöker göra allt samtidigt och varför skall jag straffa mig själv så hårt så här?

Jag är nöjd med hur jag ser ut. Jag vill inte gå upp i vikt mer. Jag vill äta och bli mätt och bara köra på och jag vill träna och springa och promenera och göra yoga och cykla. Jag vill inte behöva tänka så mycket, men ändå lita på att jag inte äter för mycket (så jag går upp i vikt igen) och även kanske sakta gå ned i vikt emot normalvikt.

Om jag klarat det så här långt, så borde jag fan klara den sista biten. Även om den är den svåraste biten av dem alla. Innan var det lätt att gå ned i vikt. Nu är det svårare. Kroppen är inte lika förtjust i att släppa ifrån sig resten. Resten av överskottet har jag burit på sedan fjortonårsåldern och kroppen är nog väldigt förtjust i sin reserv.

Vad skall jag göra? Just nu lutar det åt att satsa på lågkolhydratskost (under 100 kh/dag) istället för lchf och att göra som jag gjorde från början. Dvs, inget är förbjudet så länge jag räknar allt och håller mig till kalorimängden jag tänkt mig. Det var så mycket lättare att låta bli när jag visste att jag inte MÅSTE låta bli.

Kampen fortsätter!
//Hanna-Mirari