Jag simmade igår trotts allt, och hade tur som fick med mig min bror som blivit mer och mer av en träningskompis, fast han tränar på en helt annan nivå än mig. Det är kul att ha något gemensamt med honom, och han är en stooor inspiration och motivationskälla. Så tack brorsan. Du är bäst!
Men jag stendog efter 2.2 km. Jag klarade ju 3.15 km förra gången jag simmade och plötsligt så fanns det bara ingen kraft kvar i kroppen. Märkligt. Jag fick dessutom cykla hem genom värsta skyfallet igår på vägen hem. Jag blev HELT genomblöt och jag blev rejält kall. Så det blev rakt in i duschen efter cykelturen.
Men idag... så har det varit segt, ingen motivation att ta mig ut, ont i kroppen och lederna. Inget som jag egentligen hade behövt oroa mig för, men det har inte känts bra helt enkelt. Och nu på kvällen så var jag så trött så jag gick och la mig och halv sov en stund. Och när jag vaknade så kände jag den där avslöjande lilla stickande känslan långt bak i halsen. Jag har gott och dragit på mig något. Det känns som att det ligger på lur fortfarande och har inte blommat ut helt, men det är lite feberkänsla, trötthet och halsont. Kroppen sa ifrån redan igår. Men jag fattade inte tills nu. Att cykla hem i regnet var kanske ingen hit heller för att få vara frisk. Men jag antar att det var dags att bli sjuk nu. Jag har lyckats gå fri från allt vad sjukdomar heter hela våren. Så det är ok. Det är också ok att ge sig själv en paus från den hårda pressen jag utsätter den för regelbundet, mentalt och fysiskt. Ibland är det meningslöst att pressa på.
Men huvudsaken är att jag inte tappar musten helt. Att fokuset ligger på målet och att jag mår bra varje dag. Det är det viktiga. Nu skall jag lägga mig i sängen igen och se om det blir bättre med lite sömn. Man kan ju alltid hoppas.
//H-M
Krya på dig!
SvaraRadera