Revben?

Jag såg dem idag. För första gången som jag kan minnas. När jag var ung och smal nog att se dem förr i världen så hade jag inte vett att uppskatta deras synlighet. Men nu... NU... oh my god. Det gick en rysning genom ryggraden när jag såg dem. De var inte skarpt synliga, men det var en definitivt synlig skugga mellan varje revben som jag kunde se. Jag såg dem idag på ett sätt jag aldrig gjort innan. Och alla skall veta att jag uppskattade det. Nu börjar det synas ganska mycket att det hänt något, även om jag liksom behåller samma grundform, fast i mindre storlek sakta men säkert så syns det skillnad. En känsla av att inte riktigt veta vart det skall leda. Jag ger mig ju in på att gå ned under vad jag någonsin vägt i vuxen ålder, vad kommer jag att hitta när jag är normalviktig. Hur kommer jag att se ut? Vem är jag egentligen, under min kappa? Vilka är mina grundförutsättningar som jag aldrig tidigare känt till. Fettet har dolt allt till den milda grad att jag inte känner mitt eget ansikte i smal variant. Redan nu så blir jag lite förvirrad av det jag ser när jag ser mitt ansikte. Hur kommer det att kännas att se sig själv i spegeln vid en normal vikt? Allt detta rör sig i mitt huvud nu. När jag inte tittar i spegeln så känner jag mig fysiskt fortfarande stor, jag känner på min kropp och märker att min hjärna tänker fel, men min hjärna har inte fattat ännu. Det är som att jag har spök-fett kvar på kroppen som inte syns eller känns, men liksom hjärnan tror att jag fortfarande är så stor. Att jag har en del "jag är ju så fet- tankar kvar också, begränsande tankar som ligger kvar, fast man inte behöver dem." Och sedan så finns det en annan oroande tanke. De där tankarna... det är som att jag sparar dem ifall att jag skulle behöva dem "om jag skulle gå upp i vikt igen". Vad är det för stil egentligen? Förbereda sig själv för det värsta? Nej. Fy fan. Inte som att de där tankarna är bra för en tjockis heller.

Jag såg dem! Härlig och lite läskig känsla! //Hanna-Mirari