Skumt.

Jag lyckades gå 12,5 km idag på rekordtid. Det tog mig två timmar blankt att gå 12 km. Det betyder att jag fast jag stannade på några övergångsställen ändå gick 10min/km hela vägen runt. Jag kom hem och var skönt trött. Men efter duschen så kände jag direkt att det var något skumt. Jag kände mig yr och så trött i huvudet och kroppen. Att benen är slut är inte så konstigt, men nu känner jag mig fortfarande helt utsugen. Jag kände mig så stark på rundan. Jag har ätit mat efter passet och åt ordentligt, men jag är fortfarande helt medtagen. Jag undrar så smått om jag håller på att bli sjuk och det kan vara något sånt som spökar? Eller har jag kört för hårt med mig själv senaste dagarna? Jag har ju precis ökat tempot lite i träningen. Hmm hmm.. jag känner mig outbildad när det kommer till träning. Vill inte bli sjuk eller skada mig, men vill pressa på så mycket jag kan ändå.



Och angående stillastående vikten, jag har ju stått stilla flera gånger innan. Ungefär två gånger i månaden har jag tidigare två månader haft 4-7 dagar av stillastående, oftast med 1-2 kilos viktuppgång också. Det är vatten. Jag får vattenvikt av ägglosning och mensen. Dock så har denna månaden varit skum, för jag har haft tre och en halv veckor i sträck nu när min vikt krånglat. Först så stod det stilla i en och en halv vecka kanske, och det kom sedan ett jätteras, på flera kilo. Men sedan tog det stopp igen. Två gånger har jag gått upp 2 kg och tappat dem igen, så att jag står på samma som lägsta vikten igen. Jag är där, på min lägsta vikt. Men när man vant sig vid att gå ned varje dag, lite men ändå nedåt, så börjar man undra när det står still. Ja - det är kanske en platå, som man säger, eller att jag bygger muskler, att huden drar ihop sig osv.. att kroppen skall vänja sig vid sin nya vikt. Men oavsett vad det kan bero på, så är det en påfrestning. Jag pressar mig själv hårdare för att uppnå resultaten igen. När man går ned så vet man att man gör rätt. Men när man står still, så vill man gärna börja pilla med kosten och träningen för att "man måste ju göra nått fel". Kanske så har jag gått ned så mycket så att jag måste minska kosten? Osv osv. Kanske har min kropp magiskt vant sig vid att röra sig varje dag och slutat bränna kalorier? Vansinniga tankar kryper så lätt in i skallen. Men det bästa jag läst/hört hittills var på en blogg som en bodybuilder kvinna skrev. Hon skrev att man kan få en platå var 2-3 vecka och då borde man låta kroppen få ha sin platå i max 3 veckor. Ta det lite lugnare med träningen och unna sig själv lite mer mat kanske. Som en slags intervall för kroppen, och sedan, efter tre veckor av platå, så skulle man köra på hårt igen, deffa och träna lite extra hårt för att tvinga kroppen att gå ned igen och såsmåningen komma upp till nästa platå. Jag vet inte tillräkligt om min kropp ännu för att veta exakt hur den funkar med platåer och sånt.

Men jag vet att det är lätt att gå ned i vikt när man väger så mycket som jag. Vikten är lättare att ta bort i de högre viktklasserna, men blir sakta svårare att ta av ju längre ned man kommer. Man får kämpa mer för varje kilo. Kanske har jag bara nått ett stadium där jag måste kämpa mer? Frågan är, vad kommer jag att orka göra? Måste jag öka. öka. öka hela tiden fram till jag nått mitt mål? Hur fort måste jag öka? Vad är en indikation på att man borde öka?

Sedan så får jag säga att själva träningen i sig är beroendeframkallande och samtidigt ibland långtråkig. Jag vill träna varje dag. Jag har det i kroppen hela tiden. Önskan om att röra på mig. Men det är inte samma glädje som innan. Jag har inte samma härliga känsla av att promenera nu längre. Istället känner jag kanske den glädjen när jag simmar, eller någon gång ibland när jag går riktigt fort, eller om jag fixat att jogga, eller om jag sprungit fast jag inte fick och bara en liten stund fått smaka på potentialen. Jag vill inte bli uttråkad på träningen. Det är nästan det värsta som skulle kunna hända. För det är så svårt att arbeta emot mitt eget humör. Jag behöver en peppad inställning för att fixa det.

*Håller tummarna för ett ras imorgon och kämpar vidare oavsett.*
//H-M