Jag tror numera stenhårt på att jag kan lura mig själv ganska långt! I grund och botten så är det ju så mycket gränser som vi sätter upp för oss själva som bara sitter i huvudet. Och även vår självuppfattning sitter i huvudet. Om man tycker att man är ful och fet så kommer man förmodligen att se ut så också. Man orkar inte ta hand om sig själv, för det är ju ändå ingen idé. Att klä sig i fina kläder ger inget, för man ser lika ful och fet ut ändå. Och så sänker man sin självkänsla för man Vet ju, att alla runt omkring en också tycker att man är ful och fet.
Men om det funkar åt ena hållet så kan det funka åt andra hållet också! Jag måste varje dag övertyga mig själv om att jag är allt det där jag vill vara. Jag tänker lika mycket på inre kvalitéer som på hur mitt skal ser ut. Men den onda lilla rösten inom en som vill trycka ned en i skorna, den är där och säger "du ljuger bara för dig själv". Men då säger jag, det är ok att ljuga för mig själv! För jag gör mig själv en tjänst. För varje dag så inser jag att det andra ser av mig, det är det jag själv tror att jag är.
Jag har faktiskt råkat ut för att mitt i en nöjd självbeundrans-fas få höra att jag just bara "smickrar" mig själv. Och visst, det är kanske inte så "svenskt" att gå runt och vara stolt och nöjd med sitt alldeles o-perfekta skal, att välja att de de där pyttesmå förändringarna som kanske bara jag märker som stora framsteg och klappa mig själv på ryggen för att jag är duktig. Att svälla av inre stolthet över det där lilla. Det uppfattas som någon slags självgodhet. Eller att man tror att man är bättre än någon annan. Men jag tycker att om det finns något som är osunt och dumt så är det just den svenska iden om att "man skall inte tro att man är något". För hur många kvinnor är inte otroligt sorgsna och förtvivlade idag över att de inte duger? Att smala flickor i ung ålder nyper sig i det normala underhudsfettet och suckar tungt. "Jag duger inte". Och om man hade fått lära sig från början att uppskatta och uppmuntra sig själv och omgivningen hade uppskattat och visat att det är rätt sätt att tänka så hade det inte varit så "självgott" eller "o-ödmjukt" att säga "titta va fin jag är idag!"
Det yttre är ett skal, och det går att förändra eller styra. Det går att ändra sitt utseende på så många sätt utan att göra drastiska ingrepp och så, så vad vi idag ser av en person är ju bara vad den valt att visa upp. Hur den presenterar sig själv, mer än hur den faktiskt ser ut. Så... vart går gränsen för min inbillningsförmåga? Jag tror att jag redan har förändrat min självbild. Idag ser jag en sportig och aktiv, frisk och glad tjej. Och mina handikapp är bara utmaningar som jag skall bemästra. Hur långt kan jag nå? Jag vet inte. I nuläget så tror jag inte jag kan komma över en del av mina handikapp, det är för stor klyfta, men jag ser att jag kan lära mig att leva med dem, och använda dem till min fördel i vissa fall till och med. Jag kan skapa mitt liv så som jag vill ha det. Och ni andra med! //Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar