Promenaderna för mig är det perfekta tillfället att utföra meditationen jag jag gör varje dag numera. Jag tänker hur det känns att vara den jag vill vara. Jag försöker se mig själv som den jag vill vara. Dvs. Jag tvingar som ett mantra min hjärna att tänka positiva saker om mig själv. Jag övar mig att tänka det jag -vill- att min hjärtna skall tänka. Det är inte helt lätt att styra sina tankar. Men det går. Kognitiv beteende terapi går ut på ungefär samma sak. I alla fall, promenaderna blir härliga för hela tiden så tänker man hur vacker man är, hur stark man är, hur bla bla bla man är. Allt man vill vara - är - man ju redan! =) Och extra plus i kanten är den där känslan av att man åstadkommit något stort när man klarat en utmaning. Jag använder min tävlingsinstinkt för att utmana mig själv hela tiden. Men det farliga är att min lust att göra kan bli för stor för vad jag klarar ganska snabbt. Jag klarar ju vad jag vill... och visst klarar jag det. Men till vilket pris. Att hushålla med sin kropp är också viktigt. Att vara försiktig och tänka långsiktigt. - Men det är inte min (den evige spontanisten)s starka sida.
Och tack Jenn, underbara Jenn, för dels att du kom på den härliga iden med utmaningar som gjort min vecka grym. Men också för att du spelar starwars med mig, och sätter gränser för hur länge du vill spela. Eftersom du avbryter mycket snabbare än jag skulle göra så ger du mig möjligheten att göra mer än en sak om dagen. Tänk var skönt det vore om jag själv kunde känna vad som var lagom mycket av en sak. Jaja. Du är grym gumman!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar